Åter till (hund-)grunden?

(Blir bara en bild idag, för den enda har tagit mer än 30 min att ladda upp.....)

Jag har nämnt om det förut, att Assar på något sätt verkar "komma ut" som sig själv just nu, men det är så otroligt fascinerande att jag måste spinna vidare i det ämnet!

När han kom hit 7 månader "gammal" var han ju sannerligen ett riktigt busfrö! Det var ju inte bara problem med hans osäkerhet och alltför stora benägenhet att ta till morrande och tandvisning, utan till en hel del också med att han var allmänt ofostrad.

Ni som varit med från start vet att han inte hade mycket kläm på det där med "mattes" och "mitt" om jag ska uttrycka det diplomatiskt... Smart som han är lyckades han ju leta upp mobiler, glasögon och tusen och en andra saker som han tyckte att han ville ha - och tugga sönder... Vi har varit oense om ifall toarullar (fulla, på hållaren) är till för att smaska på eller inte. Vi har haft diskussioner om hans version av "läsning" av böcker (Tack och lov inte bibliotekets!) och tidningar är den rätta. Vi har talat mycket om hur sur en matte kan bli när hunden försöker stjäla garnnystan!

Det var också mycket annat som "var" Assar: gnatet vid vattenskålen skrev jag om nyss, samma gnat har han kört med i alla lägen när han tyckt sig behöva en tjänarinna... (Liiiiite tokigt blev det dock när han ena dagen hade fastnat med huvudet i öppningen till kattlådelocket i sina försök att få tag på en "korv" och sedan nästa dag "ropade" på mig för att få hjälp att lyfta på det...) Han har hittats uppflugen på diverse bord och stolar. Han har suttit och "bara glott" när jag ropat för promenad eller godis eller mat, inte riktigt velat göra något bara för att matten säger så - man väntar 2 minuter och SE'N kommer man, så har man ju liksom bestämt själv... Han har efter var promenad störtat in och ryckt en pipis eller något att slänga med och så rusat runt, runt, runt, runt...

Mycket har jag naturligtvis lärt honom av med, tuggande på en massa om inte annat, och hoppande på bord. Men detta att lära bort sådant har bra ofta inneburit att vi blivit mer eller mindre osams... Vartefter har han också mer eller mindre på egen tass slutat med mycket annat. Jag har delvis förstått det som en mognadssak, även Assar blir ju äldre och kanske något klokare...

Som en del av er nog minns skrev jag för några månader sedan att han verkade lite deppig. Jag kopplade då ihop det med att han, som jag uppfattar det, ser något sämre. Inte dåligt alls, men jag tror fortfarande att synen kanske förändrats något.

Så har jag sedan kunnat skriva om att han verkar bli en så mycket gladare hund!

Och det är något jag verkligen observerat den senaste tiden, kanske 2 månader eller så. Plötsligt är en hel del beteenden tillbaka!

Nu kan jag åter hitta honom på en stol där han inte ska vara, bara för att han ska se bättre. (Jättebra att sitta på en stol bakom matte när hon steker pannbiffar t.ex!) Han har börjat hämta sina pipisar igen. Han kikar, nåååågot oroande för matte, efter om det finns något kuligt på bord eller så.

Han går alltså tillbaka till mycket av det han höll på med var dag fram till kanske 2-2.5 års ålder! (Nu är han ju 4.)

Den STORA skillnaden är att nu kan jag säga ifrån, även bra ordentligt, utan att han blir Assar-sur och tjurar resten av dagen (förr kunde han ju tjura t.o.m. dagen efter...). Han ser ut som om han verkligen vill förstå och göra rätt, så att matte blir nöjd. Han ser ut som om han verkligen VILL att vi ska vara ett bra "lag" han och jag!

Det förundrar mig mycket, med alla förändringar jag ser så väldigt tydligt! Inte för att de sker egentligen, men det är så spännande att se, att nu efter 3.5 år tillsammans så verkar vi ha kommit till en punkt där Assar (om jag nu gissar rätt) känner sig så trygg i tillvaron att han vågar vara sig själv. Att han vågar komma "åter till grunden" av det som är hans personlighet. Han vågar göra saker lite som "test" och kolla "Blir matten sur eller är detta ok?". Han vågar "skratta" tillsammans med mig!

Han kommer glatt när jag föreslår promenad. Han viftar på svansen och kommer när jag erbjuder något gott. Han kan vifta på svansen lite "skrattigt" och smått urskuldande när jag säger åt honom att hoppa ner från en stol, istället för att klamra sig fast och börja morra... Han kommer och vill kela...

Jag önskar så att jag kunde förklara den känsla detta ger mig! Jag skäms inte för att erkänna att det tog låååång tid för mig att helt ta denne hund till mitt hjärta. Länge tänkte jag att "Måtte Jesper bli kvar lång tid, för annars har jag bara Assar.". Inte så att jag på något sätt tyckte illa om honom, men samma kontakt som med Jesper och de andra hade jag ju inte. Idag tänker jag inte så...

Säkert finns många, många fler än jag som har liknande erfarenheter av hur lång tid det kan ta att "vända" en s.k. problemhund, men jag har tänkt mycket den senaste tiden på att jag tror att de erfarenheterna är viktiga att sprida. Många är de som faktiskt ifrågasatt att jag fortsatt med Assar! (Det började frågas redan när jag haft honom så lite som 3-4 månader...) Jag tror att det är viktigt att inse att det kan ta ett antal ÅR innan man ser en verklig förändring, vilket också de duktiga på just problemhundar påpekat.

Hade Assar varit "farlig" (särskilt för andra) hade han kanske inte levt idag. (Är ju oerhört svårt att svara på.)

Men nu har vi vad jag förstår, kommit dithän att jag har en väl fungerande hund som jag har en god relation med! Visst finns det fortfarande saker att jobba med, som kloklippning och sådant, men egentligen inte värre än vad man kan ha med vilken hund som helst.

Jag har tänkt mycket på vad Ulf med Nelson skrev i en kommentar nyligen. Han skrev "trägen vinner... men jag kanske skulle skrivit TROGEN för du har inte svikit hunden". Och det stämmer gott med vad jag mest vill ha fram här: jag tror att det allra viktigaste har varit tålamod. Tålamod och att vara konsekvent. Mycket träning men också mycket "sunt förnuft" (om jag nu har sådant...) och vilja att lära känna just DEN hunden och hitta ett sätt att kommunicera.

Och som vanligt när det handlar om Assar så finns risken att det blir långt.... Men å andra sidan - med tanke på hur besvärligt det är med bilder och annat just nu så slipper ni förmodligen nya inlägg fram till söndag. DEN dagen förbereds nämligen noggrannt här. "Någon" firar alldeles väldigt många hundår då... Ett paket har redan landat och matte har inhandlat kyckling som ska kokas (vilket Assar är väl medveten om eftersom han försökte lyfta den nyinlagda påsen ur frysen just som jag lagt dit den...).

Allt gott!
Eva

Assar och vattenskålen

(Och så lite "förströelsetips".)

Assar och vattenskålen... Det är sannerligen en historia för sig!

Visst har jag även tidigare haft hundar som haft sina konstiga idéer kring vatten, om inte annat Doglass som blev jättetörstig så fort han såg en vattenkanna... Blev lite kul när han ibland, med vissa kannor, hade lite svårt att få ner tungan...

(En sådan här används numer, sedan jag fick den i julklapp av bästaste G. Från början tänkt att kunna stå i bil, men den fungerar också alldeles väldigt utmärkt att förhindra att amris smutsar ner för mycket i, utanför och på sina öron. Den har en insats som flyter på vattnet och släpper igenom vartefter.)

Det händer titt som tätt att Assar ligger eller sitter  i köket och glor på vattenskålen samtidigt som han gnyr, gnäller och småskäller ynkligt. Jag tolkar det som "Matte!!! Smutsigt vatten! Luktar siames om vattnet! Är KÖ till vattnet!!!"  Så ska jag alltså komma och byta vatten, gärna flytta på den som eventuellt är där och dricker eller så.

Jag har faktiskt testat hur känslig han egentligen är...  Jag har lyft upp vattenskålen till bänken och låtsats byta vatten... Han dricker glatt när den kommer ner igen...

Apropå glatt förresten: det låter ju kanske underligt i många öron det där att jag är SÅ glad över att han viftar mer på svansen. Men för att ni ska förstå kan jag tala om att han numer kommer, med viftande svans, när jag av en eller annan anledning ger Jesper godis och ropar på Assar för att han också skall få. Tidigare har det i de allra flesta fall slutat med att jag fått gå till honom eller att vi mötts på halva vägen. SÅ "illa" har det alltså ofta varit.

Förströelsetips då? Här ville jag ha in bilder på en film och en bok, men det har jag försökt fram och tillbaka hela dagen men nu gett upp. I alla fall... Får ni chansen att se filmen "Farväl Bafana" så tycker jag att ni ska ta chansen! Den handlar om förhållandet mellan Nelson Mandela och den fängelsevakt, James Gregory, som tack vare/på grund av sin kunskap i xhosa-språket fick som specialuppgift att vakta just Mandela. Filmen är baserad på en bok av J.G. och dels en god inblick i hur det kunde vara i Sydafrika under apartheid, dels en fin historia om hur vänskap kan uppstå ur vad som från början ser så annorlunda ut.

En bok också! Jag "ramlade över" Leif Zerns "Kaddish på motorcykel" i kortlånehyllan på biblioteket. Jag hörde en hel del om den när den kom ut för inte alltför länge sedan. Inte så att jag kom ihåg detaljer, men att den fick fina recensioner. Och det är den verkligen värd! Det är en ganska liten bok, men med stort innehåll. En underbar kärleksförklaring till en far, släktingar, faderns vänner. Men den är också en fin inblick i det judiska liv som levts i Stockholm under 1900-talet, ett liv som jag gissar att de allra flesta har haft ganska liten, eller ingen, insikt i. (Leifs släkt kom österifrån, lång tid före Förintelsen.) Väl värd att läsa!

Vad gäller datorproblem så är det då kanske grafikkort, som flera föreslagit. Det lär bli en historia som inte löses imorgon om vi säger så... Jag fortsätter gnälla, gapa, deppa och bli smått gråtfärdig över tekniken alltså.

Fast först ska jag plocka undan efter gårdagens bad av 2 snälla killar. Och hålla en tumme att åtminstone Jesper håller sig ren och fin en vecka... Vi har ju högtidsdag på gång... Hoppas dock att vi kan "höras" här innan dess, men det beror allt på denna gamle "traktor" till dator det.

Allt gott!
Eva

Så var det dags igen...........

För datortrassel alltså.

Gissa om jag blir lite irriterad? Nu knäppte jag på senaste "burken" som vanligt i förrgår, och fick se hela skärmen först full av ett mönster av små fyrkanter, vartefter den satte igång sig ändrades det till "dimmiga" ränder. Och de blev kvar...

Inte lätt att läsa mail eller bloggar då inte!

Nu har jag satt igång den gamla "traktorn" men det innebär åter att det tar minuter (ibland 5 eller mer) att ladda upp en blogg, så det kanske inte blir lika många besök som annars ett tag.

Som vanligt har jag ingen aning om hur jag ska lösa detta. Är det någon läsare som har erfarenheter av liknande så mottages alla tips med mycken tacksamhet!

Foton får jag i alla fall in här, men så långt har jag inte kommit så det får bli ett inlägg snart igen. Då har jag förhoppningsvis full användningsbarhet i höger pekfinger också... Jag har nämligen för första gången i livet blivit så biten av en vuxen hund att det gått hål! Jag skulle hjälpa till att ta en klart olämplig "tuggsak" upphittad ute ur munnen på en hund som jag hjälpt till en hel del med och därmed också känner, och den känner mig, väldigt väl. Munnen öppnades efter konstens alla regler, men trots att det inte var något "gottis" (bara något pinnlikt) så hade jycken inte minsta tanke på att lämna ifrån sig... Så när jag fått grepp om det olämpliga flyttade hunden blixtsnabbt tänderna och bet tag med kindtänderna om mitt finger. Och släppte inte frivilligt...

Jag får nog vara glad att det var en inte alltför stor hund och att den bara bet fast och inte tuggade... Två relativt små jack blev resultatet.

Men det är faktiskt första gången en hund över valpålder orsakat mig blodvite! Ganska bra efter 50 år med hund ändå ;)

Allt gott!
Och kom gärna med tankar om dator om ni kan!
Eva

Har man inte jobb...

...så skaffar man sig!

Ja, nu var det ju inte så att jag satt helt sysslolös här precis... Men så städade jag ju runt med tyger en del. Och hittade de där som jag i flera år tänkt göra det ena eller andra av...

Så efter flera olika omgångar av klippande vid köksbordet (ryggen HATAR den halvlutande ställningen...) ser mitt sybord nu ut så här:

Traven högst upp, på symaskinen, är sådant där som "bara" ska fixas till: ett par mysbyxor som behöver få en söm lagad (snålt tilltaget sytt), ett par som behöver ny resår (jäääääättejobbigt jobb man drar sig för verkligen...). en sjal som ska få knappar, ett par byxor som ska fållas.

Nedanför dock... Det brokiga är en underbar tung viscose jag fick av en väninna och arbetskamrat för länge sedan. Nu har jag äntligen klippt för ett linne, ett par byxor och en kjol som bara blir med resår i midja. (Att användas var för sig med annat dock!).

Byxor ja... Jag har ett favoritmönster till sådana där raka, med vida ben och bara resår i midjan. Passar mig utmärkt eftersom jag helst har skjorta eller tröja över. Nu finns de klippt i svart linne och ett grått lite grövre tyg jag hittat på second hand. Det rutiga tyget blir också en kjol med bara resår i midja (praktiskt, för dubbel bredd räcker lagom runt om på mig:) ). Så finns där också ett grått lite tunnare tyg och ett rött creppat som ska bli långa kjolar med knäppning fram. (Kom på en bra idé för sådana för några år sedan: jag använder linningsvlieseline i framkant. Bara att pressa på och så använda som "symall" för knapp- resp knapphålskant. Viker så ner linning, lägger i lagom lång resår som sys fast. Fålla, sy i knappar - klart!)

Under tiden jag nu fotograferat och börjat skriva upptäckte jag båda siameserna trängdes med kuddarna på den obäddade sängen. Petrus (till höger här) brukar häcka där och försöka få min uppmärksamhet medelst skrik i örat och tass på axeln, men Simon är sällan där. Varför?

Vände på huvudet och fann svaret... Svart luddpelle i siamesernas favoritfåtölj... Givetvis STOR kat(t)astrof! ;D Nu är ordningen återställd.

Kanske såg ni garnet på röriga bilden? Det är ett supertunnt, entrådigt ullgarn som jag köpte för väldigt länge sedan, har 2 härvor av det cerise, ett naturvitt.. (Det är Bergå redgarn, 20/2, 100gr.) När jag köpte det, för förmodligen 20 år sedan, köpte jag med en beskrivning till en båtringad tröja. Den är inte till att hitta. Nu har jag faktiskt inte minsta aning om vad jag ska använda det till! Men jag ska in till Litet Nystan i slutet av veckan så jag tar med det och hör om de har någon idé.

Koftan här, visst är den härlig? Jag fick tag på en trave stickbilagor från Femina, från 1940 och 50-tal. Ska klura en del på dem också, för särskilt koftor känner jag just nu att jag verkligen behöver! MYCKET trevligare än collegejackorna jag dragit runt med på hundpromenader nu några år. (Sådana är närmast skamliga gå i när man kan sticka...)

För övrigt är det utmärkt stickväder här i Stockholm idag! Jag har några måsten, men sedan blir det fåtöljen och andra ärmen på blåmelerade tröjan. Har faktiskt längtat efter lite gråväder. Och regn behövs sannerligen om inte hela naturen ska vara gul lagom till midsommar!

Nu fick jag anledning att fylla på med ett litet PS
Jag VANN nämligen ett garnpaket i en liten tävling hos Saltflingan! Och nu alldeles nyss klämde vår underbare brevbärare ett kuvert genom brevlådeöppningen. Innehållande detta:

3 härvor av ett mellanblått "Sarah Tweed" från BC garn! Ett helt underbart mjukt och gosigt garn som jag än inte är säker på vad det ska bli. Men en halsduk med fläta/-or ligger nära till, för det tycker jag skulle passa just ett tweedgarn.
TACK snälla!

Allt gott!
Eva

Mer normal promenad

I och för sig är ju förra inläggets siames-promenad alldeles normal med tanke på att det var just dem jag hade med mig, men som den gamla "hundmänniska" jag är så är det väl ändå så att hundpromenader känns mer "normala".

Numer känns ju faktiskt också Assar-promenader bra normala...

Jag jämför då med hur hundpromenader varit genom åren, med Jesper och andra/tidigare kompisar: nosande och strosande, kanske lite träning, hälsande på fyrbenta vänner och, ibland, muttrande mot någon man inte gillar.

Många koppelpromenader är ju alldeles väldigt normala när de innebär att man trasslar in sig...

...eller att man sätter nosen i backen och liksom växer fast för en stund, längre eller kortare.

Detta var vad jag såg sisådär 97% av promenadtiden med Assar förr - han travade på och brydde sig alldeles väldigt lite om "den där" som höll i kopplet. Han hade ju viktiga saker på gång och verkade bara förvänta sig att jag skulle hänga på. En tjänare var nog vad han förväntade sig...

Numer ser det också bra ofta ut så här! Han vänder sig om och undrar om jag hinner med.

Jag upprepar mig förmodligen en del, men jag är så förundrad över de förändringar jag sett de senaste månaderna. Och glad!

Det är så intressant att se hur han plötsligt, utan att jag kan peka på något särskilt i träning eller så, är en SÅ mycket gladare hund! Nu är han en kille som bryr sig om sin matte, som verkar se mig som en "resurs" som det brukar kallas.

När jag i vintras började förstå att hans syn kanske blivit något sämre så var det ju inte så svårt att förstå om han var lite "nere". Nu är det inte så att han ser direkt dåligt, bara inte riktigt lika som tidigare. Kanske är det så att han vant sig och lärt sig kompensera nu?

Men det förklarar definitivt inte hela förändringen. Han har "tagit tillbaka" en del beteenden från tiden för sisådär 1.5-2 år sedan: att rusa in efter promenad och rycka en pipis att fara runt med, att stå och gräva i leksakslådan efter något att rusa runt och dänga med, att hoppa upp mot mina knän och med en tass som drar i min arm kräva uppmärksamhet, att kika upp på bord och bänkar för att se om han kan komma åt något (liiiiiiiiite mindre populärt hos matten...).

Det jag tycker är "störst" och som gläder så oerhört att det kan ni aldrig förstå (tror jag, någon har kanske liknande erfarenheter...): Han viftar på svansen när han ser mig!!! När jag kommer hem, när vi vaknar på morgonen som "God morgon!" (om det inte är för tidigt för sjusovaren förstås...) och vid andra tillfällen.

Visst - han har viftat tidigare också, men nu är det i princip alltid och på ett gladare sätt. Inte alldeles enkelt att förklara...

ÄNTLIGEN verkar även Assar tycka, mest hela tiden, att livet är gott!

Hemma från långpromenaden kan vi mötas av denna syn... (Efter att han hälsat förstås) Den här bilden skulle jag nog gärna visa för de som "gnäller" över att jag har Jesper kvar när de ser hans långsamma takt ute... "Men han MÅSTE ju ha ont när han går så sakta!" Nej, säger jag, han är bara gammal och orkar lite mindre! Fråga vilken två-bent 90-åring som helst, många har det just så: inte ont, men livet blir lite jobbigare. Jesper skulle nog ha god hjälp av en rullator...;D Och en hund som ligger så med bakbenen har inte särskilt ont i sina höfter inte.

Han är en härlig hund, stollen Assar. Jag hoppas att ni förstår hur härligt det är att jag nu tycker mig se att han "kommer ut" som den toppenkompis han verkligen är. Att han nu är så trygg att han "vågar vara sig själv" som man väl skulle kunna säga. Det har tagit tid, jag har förmodligen begått en väldig radda misstag på vägen. Men nu verkar det som om vi båda får belöningen för allt som varit jobbigt.

Hoppas att ni har en fin söndag!
Här ska promeneras, för att det är så trevligt och för att matte sedan ska kunna sätta sig vid symaskinen med gott samvete...

Allt gott!
Eva m.fl.

Promenad (?) med siam-team

Ja, promenad är väl mycket sagt förstås...

Det är så att särskilt Petrus är mer än supersur på sin matte just nu. Han får nämligen inte gå ut som han vill.

Förrförra sommaren, framförallt, poppade ju siameserna som någon slags popcorn på amfetamin över staketet.

Men så kom dels dräneringsarbetet med en massa STORA maskiner framförda av män som inte direkt verkade se omgivningen (inte vuxna, barn, gamla med rullatorer och definitivt inte hundar eller katter!), dels kom rapporter om att en viss liten Petrus siktats på i mina ögon helt fel platser. Han utökade sitt revir åt alldeles fel (läs: gatans) håll...

Alltså får siameserna snällt hålla sig hemma till största delen. Det är inte populärt hos Petrus... (Den som har någon som helst erfarenhet av siames eller annan oriental kanske kan gissa hur han låter... Nära på dygnets alla timmar... Matte är inte alltid helt överens med sig själv om det kloka i införskaffande av just siames för tillfället...)

Så igår, liksom flera tidigare soldagar, tänkte jag se om jag kunde råda liiiiite bot på utelängtan.

Halsband och koppel fram alltså. Gladar siameser? Lite blandade känslor tror jag...

Simon tar det relativt lugnt.

Petrus fortsätter sitt funderande kring varför i hela friden trappen står DÄR numer???

(Funderar på att måla den. Den är trevlig att "belamra" med blomkrukor.)

Gräsletning pågår.

Och fortsätter.

Simon (närmast, i grönt halsband) verkar bra ok med att ha halsband och koppel. Petrus verkar anse det bra dumt... Och framförallt är det ju oerhört irriterande att ha matte som ett ankare där bakom!

Gräs är gott!

Petrus har sin favorittuva lite längre bort. (Peppar, peppar har de, hittills, inte kräkts upp det vare sig i sängen eller på badrumsmattan...)

Så satte Petrus igång en "vårdans" som jag faktiskt inte sett honom hålla på med förut. Det rullades...

...och rullades. Bara på stenplattorna.
Jag kikade men kunde inte se något särskilt där så gissningen är att det var glädje och en viss frustration i "salig röra".

Han kunde i alla fall visa upp sin goa' mage!

Lite mer spanande. Och kanske en suck över att inte få gå på egen tass?

Finaste "storpojken" Simon! Min "förstfödda". (Hade ju aldrig haft katt innan han kom i huset.) Simon är mer ok med att vara inne. Han har inte det minsta emot att gå ut, men att sitta i fönstret och gapa på skator är helt ok verkar det. Nu är de visserligen bra olika i temperamentet dessa herrar (släkt på längre håll bara, samma uppfödare) men jag undrar också om det har något med ålder att göra. Fast Simon är bara 10 i juni, och Petrus blev 8 i januari... Lika goa' är de båda, men där finns bra stora olikheter både i "livsstilsval", val av mat och godis och val av plats i sandlådan.

(Förresten kan jag tala om för Kasper-matten att vi HAR ett galler i dörren. Men det gör att det måste "bökas" för att komma ut och in för om det bara skulle hänga... Nu är det fastsatt med snören för Petrus är och drar i det och försöker få upp en öppning. Typ 50ggr/dag...)

Allt gott!
Eva

Är det någon som vill ha?

Nu har jag gjort en sjal, virkad, till mig själv, en sjal, stickad till väninnan och så en "snuttefilt" till Zac av samma garn... (Han försökte sno sin mattes fina stickade sjal, så det blev en egen...) Så jag har tröttnat på garnet faktiskt...

Jag köpte detta garn för bra länge sedan, tillräckligt mycket för att sticka en långkofta. Men så måste jag ha ändrat mig på vägen (det är så länge sedan att jag helt glömt!) för det jag hittade nyligen, undangömt som dåligt samvete, var delar till en vanlig kort kofta...

De delarna repades upp och blev en virkad sjal till mig själv, visad här förut. (Nej, jag kan fortfarande inte virka ordentligt! Men Malins enkla mönster klarade t.o.m. jag.)

Garnet är 50 % mohair, 50 % akryl, 50 gr nystan med c:a 160m.

Detta garn heter Tapp Mohair (Gjestal spinneri) 65 % mohair, 35 % akryl.c:a 190 m på 50 gram.
Blåmelerat.

Och så ett tyg som jag köpt på någon second hand. Bomull tror jag, c:a 150 cm på 1.20 bredd. Känns att det legat i källare förut, jag har inte kommit till att ättickstvätta än...

Vill du ha något av detta? Det enda jag begär i gengäld är att du i så fall skickar hit frimärken! För de 3 grå nystanen (delar inte på dem) krävs det väl 4 om jag tänker rätt. För det blå 2 st. Tyget har jag inte vägt men jag gissar på minst 6 frimärken.

Hoppas någon är intresserad, för det känns onödigt att dessa bara "värmer  hylla" här när jag nu inser jag aldrig kommer att använda dem! Först till kvarnen gäller.

Jag gick förresten och lade mig alldeles väldigt stolt och nöjd igår...

Jag har länge velat "stuva om" en del i bokhyllorna för att försöka hitta mer plats. Och nu plockades en massa böcker ut, pocketditon fick egna hyllor där de kan stå i 2 rader, två hyllor tömdes och invånarna fick tränga in sig i andra för att ge plats åt tyg!

Jag har en längre tid nu haft en stor, i och för sig härlig, trälåda (gissa var jag hittat den...) under sybordet med tyger och så i men den har faktiskt varit en del i vägen. Dels för att jag suttit här och slagit tårna i den, dels för att den är stor och "åbäkig" att flytta vid städning.

Så nu har den åkt in under sängen istället, för annan förvaring.

Om ni nu inte redan gjort det, så ska ni observera svansen med tillhörande siames som balanserar på toalettbordet! Gissa en som hade kul medans matte höll på? De andra bara suckade... (Nej Petrus är ju inte yngst, men t.o.m. Assar har börjat sucka över mattes tokigheter. P är klart mest nyfiken så här.)

Just ja... Vad BLEV det för sjalar av det grå då? Den virkade har varit med här förut, men den stickade som "bästaste G" fick ser ut så här. Har inte mätt bredden men den är c:a 75-80 cm på höjden. Lagom att ha för att springa på toa på landet och så, istället för jacka/kofta.

Många känner väl igen detta mönster som i mitt huvud heter "Löv". Ett sådant där enkelt som fastnar i skalle bra fort och då bara kan "stickas på" utan ständig koll i beskrivning. Gillas!

Till Zac då? Varför i hela fridens namn fick havanaisen? Jo, han visade sig synnerligen förtjust i sjalen hans matte fick... ALLDELES för förtjust... Så hans matte undrade om han vid tillfälle kunde få en lite "trasa" kanske? Jag såg för mitt inre hur han sabbade den stora sjalen! Förfäran! Stickade genast en liten snutt till honom också... (Oroas icke! Han får bara ha den när någon är hemma! Men han tuggar inte heller sönder, bara tillräckligt för att förstöra mattens i någon slags egen variant av tovning...)

Titta nu in hos Husmorsskolan för att se vad andra i syföreningen sysslar med!

Allt gott!
Eva