lördag 11 oktober 2014

Ibland är det extra bra.....

....trevligt, hjärtevärmande, GOTT mm att hjälpa någon.

Jag var extra koppelhållare åt två små herrar igår och hos dem låg en lapp "Titta i kylen! Det finns en kasse till dig där!".

Nyfiken gick jag ut med vovvarna för att så komma in och hitta detta:


Ser ni vad det står? Bara för att jag går ut med ett par hundar när jag har tid och det behövs för att matten måste göra annat....


Titta! Äppelkaka.....


Det blev kvällsfika de luxe!
(Vaniljsåsen, eller ILLsåsen som det heter i vår familj efter vad pappa lär ha sagt som liten, var också med i påsen.)

Tack igen snälla ni! Det var otroligt uppskattat! Och 3/4 finns kvar :D


Under kvällsfikat ägnade hjärnan sig åt att fundera på mönster för dessa! De 2 olika rosa har jag 2 50 gr härvor av var, köpta direkt från Yll o Tyll (finns i Uppsala, säljer på nätet) de 2 olika grå har jag 5 härvor var av. (Köpta via den eminenta Garnlådan på FB) Jag lutar åt en tröja med mörkt grått i "botten", de 2 rosa i s.k. golfrutor strax under ärmhål och sedan det ljusare grå uppåt. Ärmarna efter hur garnet räcker. Men vi får väl se..... Har annat som ska bli klart först som vanligt.

(Och vet ni vad? Just idag är det exakt 2 veckor till Syfestivalen......)

Allt gott!
Eva

måndag 6 oktober 2014

"Man har väl rätt att ändra sig alltså?!?"

Det var väl ungefär vad luddpellen Assar sa' idag.....

Han, liksom mina tidigare, har aldrig varit mycket för att bära på pinnar. Tallkottar är Assar suverän på! Helst ska en med hem efter varje promenad. (Måste ju strö ut några som matten kan trampa på när hon går ut i badrummet mitt i natten i mörkret ju! Det låter ju så skojsigt.....)

Men idag!
Han hittade en liten bit asp som tydligen smakade alldeles väldigt utmärkt och var synnerligen intressant och bra på alla vis! Han t.o.m. sprang efter den när jag langade iväg den en bit, det ni!


Förevisning av alldeles utmärkt pinne!


Bra att hålla i var den tydligen.


Bära gick utmärkt! (Bära är han bra på.)


Tugga? Jodå - den dög till det med en stund.


Se lite vild och galen (galnare....) ut med den gick också utmärkt bra!

Den kom dock inte med hem...

Om ni ser lite noga på dessa bilder så ser Assars nos bra normal ut, svart och fin. Så har det inte alltid varit om jag säger så....


Om ni tittar här så ser ni en rätt torr och smått "eländig" nos. Inget han haft ont av, som kliat eller så men den har haft väldigt lätt att bli "skorpig" och när skorpor lossat lite varit lite "kleggig" under. (Inte var eller inflammerat dock) Vi har testat både det ena och andra efter råd men inget har fungerat i längden. Nu hade jag testat Helenas hemkokade kådsalva även tidigare men vi tog en ny omgång med den och har gnidit in minst en gång per dag. Och se! Äntligen börjar det se ut som om nosen blir fin och fortsätter att vara så!

Så TACK Helena för att du gör dig "omaket" att tillverka den salvan! (Som jag först köpte till tassar, särskilt vinterbehandling, men sedan också använt till egna fötter med gott resultat.)

(Och Helena är då matte till Sigge Svamphund vars blogg finns i listan till vänster :D )

Allt gott!
Eva

torsdag 25 september 2014

Jubileum! 5 års berg-och-dalbana

Ja det är väl så man får kalla det, för att det gått upp och ner och upp och ner och.... är nog det minsta man kan säga.

Just idag är det 5 år sedan jag hämtade hem Assar!

Jag läste igår vad jag skrev i de allra första inläggen om honom, att han var en trevlig, pussig, busig, (väl...) smart valp på 7 månader. Det som mest kom i mitt huvud var det jag ofta hört om 2 "smekveckor" när hund och ny ägare lär känna varandra lite, se'n kommer verkligheten ifatt.... (Gäller alltså vuxna hundar, och även hundar du rastar åt någon annan är min erfarenhet.)

Ganska snart började jag ju förstå varför de första köparna lämnat tillbaka honom med orden "Han morrar och bits!", för det gjorde han verkligen.

Idag är jag givetvis glad jag aldrig fullföljde beslutet att avliva (nej, han skulle INTE omplaceras igen) och istället tog oss igenom. Visst, mycket hade kanske kunnat gå fortare om jag haft än mer kunskap, men jag kommer fortsätta att hävda att tålamod har varit absolut viktigast. Att försöka ge Assar "redskap" att lösa situationer men sedan ha en anings is i magen och vänta ut honom lite. Det har i alla fall passat oss.

Som jag uppfattat det kom han till slut tillbaka till den han verkligen är: en glad, tossig, skuttig, tokig, (väl) smart amris!

Ett litet bakslag hade vi när Jesper dog i maj. Konstiga bakslag egentligen.... HUR fick han plötsligt för sig att börja morra när han fick nattkex t.ex? Men då syntes också något jag inte till fullo förstått - hur oerhört viktig Jesper varit för Assars trygghet! Ute var inga problem, där gick de ju ofta var för sig både pga att Assar behövde tränas och för att han behövde röra sig mer än gamlingen. Men inne, där jag inte uppfattat att de umgicks så väldigt mycket, där märktes Jespers frånvaro mer. Och kanske funderade Assar mer än jag vet på vad jag gjorde när jag bar iväg Jesper men inte hade med honom hem igen...

Ja ja - vi är förbi det mesta igen. Nu hoppas jag på minst 5 år till! Jag är egoistisk nog att tycka att vi liksom är värda en del år av rätt vanligt hundliv faktiskt :D

Fira idag får vi väl göra på något sätt, även om det kanske inte blir långpromenad precis, i spöregnet. Jag kunde ju hu sparat presenten han fick i måndags, men se så långt tänkte jag inte.....


Han älskar alla övergivna fotbollar han hittar, men en sådan kan han faktiskt inte få ha inne.... Denna är en för små barn egentlligen, hittad på JYSK för en billig peng.


Jodå, kan nog funka.....
 

SMIT inte nu då!!!
 

Jag ska nog lära dig....
 

SÅ - nu ligger du still!!!
 

Jag ska allt hålla koll här idag! Tycker inte att "Ner!" och "Inte för dig!" passar sig riktigt en dag som denna faktiskt. Fast banan vill jag INTE ha! Men jag VET att matten ar satsumas i kylen! DET skulle passa! Om inte annat så för att jag bevisade min smarthet när jag varit här väldigt kort tid, med hjälp av sådana :D
 

Den här bilden tog matten i mörkret mitt i natten.... Hon påstår att den visar att jag numer är rätt flockberoende.... (Jag var ju lite försiktigt första månaderna liksom.) Hoppa upp och försöka göra ordentligt sällskap med siamteamet är liksom lönlöst, men man kan ju göra det bästa möjliga..... Jag har i alla fall bäddat åt dem!

Ja du, luddpelleplutten.... Tio år till? Gärna för mig!

Allt gott!
Eva
ps  Om någon kommer in t.ex. från FBgruppen Hundbloggar och undrar så finns en hel del (hrkl.....) om Assars problem och våra äventyr under "Assar" och "problem" i molnet......

fredag 19 september 2014

Snabb-fix?




Jag funderar.....

Matte muttrar en hel del om det där med "snabb-fix"....

Hon har testat en del på mig................

"Antidrag-selen" t.ex......

Jag var väl lite "halvförtjust" i den kanske, men det var ju en rätt kort period, medan jag tränade i konsten att gå i koppel.

Egeeeentligen......
Egeeentligen var jag nog mer förtjust i de där "snabbfixen" som innhöll en massa köttbullar faktiskt....

Men numer kan jag faktiskt förstå mattens funderingar kring det där att så många 2-beningar tror att de kan "fixa" det där inre, psykologistiska som kan hoppa snett med oss 4-benta

Det ÄR inte så attans enkelt att alltid förstå sig på er alltså! Jag har ägnat fem och ett halvt år (strax) åt att försöka!

En del har jag förstått i alla fall och jag ska gärna dela med mig.

Jag HAR faktiskt fått matten att förstå en del (ännu) mer om det där som kallas hundpsykokogi nämligen! Ja, gratulationer mottages gärna för det är ett ATTANS jobb att få fason på 2-beningar alltså.

Jag får väl erkänna att jag satt en del "myror" i skallen på min matte.... Inte meningen egentligen men nu blev det ju så bara liksom ju....

Och visst har vi testat en del "snabb-fix"! Och visst har vi haft en del hjälp av det! MEN..... (som matten alltid säger, tråkmänniska som hon är...)

När vi testat särskild sele, när vi kört "köttbulleträning", när matten (bara i början, DET tog jag ur henne snabbt!) "la' ner" mig....

Vi har provat en del och förkastat allt för vi kom på en bättre väg - t å l a m o d.....

Tar lite tid. Kräver en del intresse. Det ÄR jobbigt och man misströstar måååååååånga gånger på vägen.

MEN....
Det lönar sig! Man kan faktiskt få en alldeles utmärkt trevlig 2-bening som belöning! En som delar med sig av det den äter. En som är suuuuupertrevlig att gå på promenad med, Och, kanske allra viktigast faktist, en som man KAN bli osams med med är så "kär" i att man klarar att vara oöverens men ändå umgås.

Hur i humhum (håller mig på den nivån numer....) jag blev så'n har jag ingen susning om.... "Snabbfix" var det inte i alla fall!

Rätt nöjd med livet är jag ändå faktiskt, Så...

PUSS och skutt på er alla!

Allt gott!
Assar
(med viss liten assistans)



tisdag 2 september 2014

Nej....






.... jag har inte tänkt lägga ner bloggen!

Jag förstår om det kan verka så just nu dock. Ett faktum är att vi fått en del nytt att fundera på här, nytt som behöver "tacklas" och som jag faktiskt inte vill skriva om än, men förmodligen kommer att berätta relativt snart. Får se vad det blir i mellantiden, men detta nya tar en hel del av min tankeverksamhet så....

Ja ja, bara att hoppas att några av er läser se'n när det kommer :)  (Och jag SKA försöka bli bättre på att i alla fall läsa andras bloggar.....)

Allt gott!
Eva

lördag 9 augusti 2014

Cat-walk

Njae.....
Jag skriver ju helst svenska, men nu passar det så väldigt bra faktiskt!

Någon dag innan jag upptäckte grannhunden lös ute igen, medan jag faktiskt litade på vad hussen (o matten) sagt om att hunden aldrig var lös alls så fick båda i siamteamet hänga med ut samtidigt. Numer blir det allt en i taget.... (Inte för att jag skulle kunna göra SÅ mycket, men det är i alla fall lite enklare hålla koll med en katt.)

Då blev det en del bilder.....


Koppel gäller definitivt numer.... Simon i rött halsband och Petrus i grönt. Det kan variera lite men jag inbillar mig, i de där djurfantasierna vi ägare gärna ägnar oss åt, att Petrus skulle vara mer mån om med "manliga" färgen....


Faktiskt den sötaste rumpa jag vet! Sitter på Petrus som här är på väg till sitt favoritbete.


De har olika smak, tuggar i princip aldrig på samma ställe.


Gäller att kolla noooooga!


När Simon gör så här börjar jag också spana och lyssna.....


Petrus tuggar på.....


Fast kanske...... Behöver de hjälp med spanandet?

Någon kanskse minns gången för 2-3 år sedan, när de fick gå lösa, när den ena kom som skjuten ur en kanon när han hörde morr från den andre och en "invaderande" friströvare? Så nog är båda på sin vakt alltid.
 

Rätt stilig är han, min "storkisse" och numer ålderman i huset. Simon, S*Jamborees Simon, SIA n, f 130613, om det ska vara riktigt tjusigt.
("Storkisse" mest för att han alltid vägt c:a halvkilot mer än lillebror, ofta ungefär 5.5kg)


Men Petrus är lika fin han!
S*Jamborees Peter, SIA n, född 050115.

(SIA n står för siames, bruntecknad om någon undrar.)


Det här är faktiskt en smått "äcklig" bild även om det kanske inte syns....
Simon gladde matten med att, denna gång, spotta upp gräset igen redan ute.

Och när jag vände mig för att börja samla in kopplen när vi skulle gå in.....


Jag lovar - de hade lagt sig så alldeles av sig själva!

Allt gott!
Eva

fredag 1 augusti 2014

Dessa korttänkta/icke-tänkande......

....hundägare alltså!

Nu är jag arg, rejält arg!
Tyvärr är det andra hundägare som gjort mig sådan just nu.

För c:a 2 veckor hände det som startade nuvarande ilska. Jag mötte en granne som bor i lägenhet lik min, alltså i nederplan med uteplats. Hon berättade att hennes ena katt, en 14-årig kastrerad hankatt, legat ute i sin favoritstol på uteplatsen medan hon hade dörren öppen och gick lite ut och in. Katten är van utekatt ska kanske påpekas, van att hålla sig undan fara och t.ex. hundar. (Vilket jag sett när Assar och jag mött honom.)

Plötsligt hör hon ett ljud och får se katten komma farande in och rusa under sängen. Efter in i lägenheten kommer en hund av större modell (schäferblandning tros det senare). Hunden låter sig slängas ut utan att protestera tack och lov. Matten får dra ut katten från under sängen.

Chockad katt visar sig ha blivit biten rätt svårt i ett framben så färden till veterinär anträds direkt.

Nu visar det sig att katten blivit så illa biten att benet är av på två ställen. Veterinären konstaterar att de kan ordna direkt så att katten kan klara sig med smärtlindring fram tills amputering kan göras, för det är det enda möjliga i längden.

Men amputera en 14-årig katt, van vid att gå ute, och kräva 8 veckors rehab/inneliv.... Nej matten valde att avliva, vilket jag anser var rätt.

Katten förlorade alltså sitt liv och matten en av sina bästa vänner (hon har en syster till denna katt kvar) för att en hundägare har släppt sin hund lös! Lös i ett område där hunden lätt kan springa in till våra uteplatser som ändå ligger så långt från gångväg att hundägaren inte har minsta chans se om hunden t.ex. kan ta sig in i lägenhet eller skrämma folk och "fä" som sitter ute.

Lappar har satts upp som bara informerar om vad som skett, inte efterlyser eller så. Jag har hört flera som kommenterar de lapparna på rent skrämmande sätt.....

Så har vi de som släpper sina hundar och säger, på fullt allvar, "Men jag får tag på honom om det kommer någon!".....

I de flesta fall jag har stött på här är det s.k. "muskelhundar" eller andra större vars ägare säger så, men det har även hänt med t.ex. jack russel. Nästa gång ska jag baske mig be om autograf från Usain Bolt! För om du inbillar dig att du kan springa ikapp en hund som rusar iväg, efter rådjur, annan hund eller vad det vara må, då måste du minst vara träningskompis med honom!

Grannen släpper ut sin hund lös på uteplatsen. Den grabben gillar inte andra hanar, Assar är inte alltid helförtjust heller om man säger så. Jag såg honom lös ute idag och skulle prata med matten som satt utanför. Tyvärr blev det mer gräl, men det i huvudsak för att hennes kompis ryckte in till hundens försvar.

Så fick jag också höra något som kanske delvis förklarar även de andra lösa hundarna "När vi nu har uteplats vill vi ju utnyttja den!" (alltså genom att ha öppet så att även hunden kan gå ut, förstod jag det som.)

Jaha.... Men om det nu innebär att jag inte kan utnyttja min uteplats? jag vågar ju inte ens ta ut Assar i koppel där numer! (Fick frågan "Har du alltid din i koppel då?" och vid mitt "Ja självklart!" blev det lite tystare i alla fall.)

En ägare här blev mycket förvånad och tyckte att jag var bra fånig när dennes hund och Assar började småmorra lite mot varandra i en rastgård en bit bort. Jag kopplade Assar direkt (flexi) för att ha mer koll på honom. "Men det händer nog inget!" sa' den andre. Nu vet jag ju hur Assar kan reagera och det försökte jag förklara men det föll inte i god jord för SÅ kunde det ju inte vara - han är ju en så gullig hund! Jo, oftast, men nu var godistiggande inblandat... "Ja men jag litar då till 110% på min!" Ledsen, men det är den absolut dummaste kommentar jag vet.

Jag är så fruktansvärt trött på att behöva vara rädd för vad andra hundägares okunskap/"orkar inte"/egoism kan ställa till för mig och min hund! Att behöva oroas över att t.o.m. passera in och ut genom sin egen dörr/port är inte kul.

Tyvärr kan man ju inte göra mycket, inte förrän något eventuellt händer.... Dock kommer jag väl att fortsätta vara tjuriga tanten som försöker prata med och i vissa fall (oftast ofrivilligt från min sida) råkar i gräl med de som inte tänker längre än sin egen bekvämlighet.

Inte världens roligaste inlägg, men detta måste bara ut! Kanske, kanske, kanske kan det få någon som behöver en tankeställare att ta sig den tiden.

Allt gott!
Eva