onsdag 20 juli 2016

Att bli ensam....

...när man har haft en "brorsa" att sova med o PÅ, busa med ibland, spana o vakta över skogsbacken utanför med, kivas om platsen närmast matten i sängen med.... Inte är det alldeles enkelt inte. Men det är vad Petrus har fått lov att lära sig.

Jag har en del bilder från ffa den allra första tiden efter att Simon dog natten 3-4/2. Siameser (o andra orientaler) kallas ibland för "plåsterkatter" för att närmast alla i de raserna gärna är närmare sina ägare än vad många (inte alla, det vet jag!) andra katter är. Petrus tog det konceptet till nya höjder....


Att ligga i knä o sova har han alltid tyckt om, men nu är det i princip all tid jag sitter still.


Särskilt första tiden var det väldigt mycket så här. Matte framför datorn med siames i armvecket.


Han gosade verkligen in sig.


Det är ju inte konstigt alls om man tänker på att han haft Simon att ligga med så i nära 11 år.


Visst är de vänner dessa två, men självklart blir det inte detsamma.


Ligga i solen i fönstrat o slippa trängas med brorsan kan nog vara både på gott o ont om jag förstått saken rätt.


Vara med vid datorn har alltså blivit något av ett favoritintresse...


Verkligen vara med vid datorn....


Inte alldeles lätt att ta med Assar o gå ut när en rätt sur liten Petrus protesterar på hallgolvet....


Världsmästare blir han aldrig men det har varit bra spännande att fundera på vart bitarna försvinner tydligen.


Under täcket-sovande har fått helt nya dimensioner! Denna katt som länge tyckte att det var otrooooooligt läskigt att hamna under tungt täcke (fleecefilt var dock utmärkt) har totalt ändrat åsikt. Det gjorde han då i o för sig redan för något år sedan men även det har nått en peak. (Tror jag.... Man vet ju aldrig vad som kan hittas på....)


Jag har fått lära mig att det där med att ha en bäddad säng är väldigt överskattat.


Jodå - han är där innanför! Detta är också lite av en favorit, när matten har fräckheten inte sitta still för närmare umgänge.


Jag tycker att det verkar gå rätt bra ändå, det med att lära sig livet som ensamkatt för Petrus. Men visst saknar vi detta båda två, mycket. (Petrus närmast här o då givetvis Simon bredvid.)

(O nej, någon ny siames ser jag tyvärr inte möjlighet att skaffa i nuläget. Annan katt avstår jag vare sig det vore möjligt eller ej. Det må låta dumt men siameser ÄR lite speciella i detta med att ligga näranära o annat. Dessutom är Petrus 11.5 så en kattunge vore kanske ändå inte rätt mot honom.)

Allt gott!
Eva

tisdag 14 juni 2016

Små o stora nya vänner

Det börjar ju bli alldeles väldigt långt mellan inläggen här men jag tycker helt enkelt inte vi har så alldeles mycket att skriva om. Livet lunkar på liksom. Dock borde jag kanske skriva ner lite om Petrus' förändring efter att Simon dog men det får komma en annan dag. (Den är rätt stor o omvälvande kan jag säga.)

Nu måste jag i alla fall visa ett gäng som en vän o jag fick förmånen träffa igår! Jag har under några år haft Pia som FB-vän "inramlad" via en gemensam vän. Pia föder upp cane corso under kennelnamnet Mamarazza o vi har haft en del chattkontakt. Nu har jag ingen tanke på att skaffa cane corso själv! Det är vad jag förstår en underbar ras men tyvärr är det bara så att de är för stora för mig. Ändå tog jag mig friheten att fråga om vi kunde få komma o valpmysa.... Och efter diverse virrande över Södertörn så kom vi fram igår!

Den som inte "Åååå:ar" o "Oooooo:ar" över både små o stora här bör undersöka sitt hjärta!



Valpar färdas gärna i stim!


Är man bara 5.5 vecka har man sina blåblå ögon kvar. (Som siamesägare faller man ju lite extra då ja....)


Härligt frimodiga ungar som inte tvekade en sekund över nya bekantskaper!


Men det är klart.... Matten KAN ju ha mat med sig!



Tår! Valpar o TÅR alltså....




Om inte alltför många månader försvinner den där helt in under läpparna....


Ni skulle hört ljuden! Helt underbart när så'na småttingar testar att låta livsfarliga!


Kanske, kanske skulle vila lite? Men man måste ju kolla en gång extra så det inte missat nå'nting extraskojsigt.



Valpars öde.... Fängslade! Lika väl som fängslande då :)



Lära sig hålla rätt på 4 ben är inte alltid det enklaste!


Kakor..... Ni har kaaaaaaaaaaaaaakor där..............
 

Det KAN inte vara meningen du ska äta hela kakan själv heller?!?!? Du SER väl att jag svälter ihjäl här alltså!!!
 

Mååååååånga kakor..... Måste ju räcka till mig också!
 

Nu har ju jag (liksom vännen som var med) alltid haft rasgrupp 8, den grupp som särskilt brukar anklagas för tiggeri o matfixering. Jag undrar om den gruppen kanske ska utökas med denna ras?


Fintjej! Mormor till valparna om jag inte förstod fel. Har privilegiet att få sitta på en stol. Hennes motivation för att få det var i åtminstone 3 delar: Bevaka grannen, bevaka kakfatet samt bevaka närsittande för att komma åt att pussas!

Tack Pia för att vi fick komma o träffa dina underbaringar!

Allt gott!
Eva

söndag 7 februari 2016

Siamteamet splittrat.








Jag är ju milt sagt dålig på att uppdatera här nu när jag tycker o tänker att inte så mycket händer som är värt att berätta om/intressant för andra att läsa. Men lagt ner bloggen har jag väl inte gjort helt ändå.

Nu när jag då skriver så är det i sorgligt ärende, för att berätta at Simon dog vid midnatt 3 februari.

Väldigt saknad av mig givetvis o inte mindre av Petrus som jag nu ändå hoppas ska klara av den förlusten bättre än vad Simon klarade att förlora Jesper.

Allt gott!
Eva

onsdag 8 april 2015

Problem....lösare?

Nej - jag har fortfarande inte lagt ner bloggen! Men jag har minskat datortid rent allmänt och tycker dessutom att vi sällan har något särskilt att berätta. Bloggen handlade ju länge om Assars och min resa från "problemhund" till en i dag helt ok fungerande. I ett rätt vanligt hundliv händer inte alltid så mycket då :D

NU har vi dock gjort en erfarenhet som jag verkligen tycker är värd att berätta!

Assar har blivit, förhoppningsvis, en del av en problemlösning istället för den jag ständigt söker lösningar för!

Så här är det:

Den här


lilla pysen tycker att det är lite läskigt med alla andra hundar man kan möta på promenaderna. Han är van vid både utställningar och träningar inför sådana och det fungerar, men när det kommer främmande hundar som man inte vet vad de kan hitta på här ute på gångvägarna.....

Det är väl det "gamla vanliga" att någon skrämt honom även om varken hans ägare eller jag (som rastar honom och hans kompisar då och då) kan komma på precis när.

Nu bestämde vi i alla fall att eftersom han tycker att Assar är bra läskig så ska luddpellen och jag ta med honom ut då och då, ensam utan sin lilla flock.

Han höll väl inte direkt med oss....


Men....

Assar gjorde mig oerhört stolt!

Han var superduperjättemegaglad när vi gick uppför trappen för att hämta lillpysen! Där finns ju idolen Å..... Virr och vims och 5 vovvar som i olika grad gladdes....

Se'n såg jag att Assar visserligen konstaterade att "Vad?? Ska vi ha honom med??? Jaha, ok då!" men han reagerade inte mer än så.

Han blev lite av en "farbror" som nog funderade varför pysen försökte få vända hem men i övrigt knappt brydde sig.


Liiite syns det på denna bilden vad vår "gäst" tyckte.... På bilden ovanför har Assar just upptäckt att kompisen hittat något spännande. På denna bild har sagde kompis just upptäckt att Assar kommit SÅ nära och studsar undan....

Nu var detta i början av promenaden och min glädje var stor över att Assar brydde sig så lite, bara knatade på som han brukar och därmed fick pysen till att inse det inte var SÅ farligt i alla fall.


Som ni ser så gick det ändå väldigt bra!

Vi ska göra om detta många fler gånger! Ägaren och jag tänker att killen helt "enkelt" har lite mindre självförtroende än en del andra. Jag känner igen det så otroligt väl från hur Assar var. Dessutom tycker jag att man ser det hos väldigt många hundar vi möter. Hundar som då i sin osäkerhet gärna gör utfall, gapar och skriker åt alla de möter. Assar gjorde så ofta, ofta..... Att jag har arbetat så mycket med Assar för att försöka avhjälpa just det sämre självförtroendet beror väl mest på två saker, dels att jag tror att det är väldigt jobbigt för vilken hund som helst att ha det så, att ständigt "vara på tårna", dels för att det faktiskt kan vara rent farligt. Möter man "fel" hund som går upp i aggression så kan det sluta väldigt illa.

Med Assar har det handlat om att träna med positiv förstärkning vid hundmöten. (Läs: kontakövning och MYCKET godis så att hundmöte börjar betyda "Jag får godis!!!") Det har också handlat om våra småövningar med sådant enkelt som stanna kvar (i flexi....), snurra runt under gång, krypa mm. Jag tror en hel del på det om att träna "lagom-saker" som hunden klarar vartefter så att den kan få beröm och känna sig duktig! Assar blir helt klart väldigt glad när han ser att jag blir glad över att han kan ;) (Ja, inte i början förstås..... Men numer är ju matte en rätt viktig person.)

Jag är mycket stolt över att min lille strulpelle idag faktiskt kan vara lite stöd och förhoppningsvis lite hjälp i att stötta denne lille kompis!

Allt gott!
Eva

tisdag 17 mars 2015

Nostalgi!

Titta vad jag fann idag i ICA-butiken jag oftast handlar! Jag ramlade rakt ner i barndomen :D

Jo, visst fanns det de vanliga jättepåsarna också, men jag blev synnerligen förtjust över att finna detta alternativ!






Allt gott!
Eva


söndag 15 mars 2015

Utkikar!

Vi har en trogen vakthållning här!

Inte Assar dock, han är en bra tyst hund faktiskt. Skäller mest här gör nog Simon..... Skatorna utanför är icke populära om man så säger....

Nu har jag inte tvättat fönster alldeles nyss, vilket syns på denna bild. Men, som en skrev i en siamesgrupp, "Nosfönster hör ju till!". Jag tycker ändå att bilden blev så fin att den måste in här.






OM jag ser rätt är det Simon till vänster och följdaktligen Petrus till höger.

Allt gott!
Eva

torsdag 12 mars 2015

Förändrad!

Ja, så känner jag mig faktiskt!

Mattar har ju sina idéer....
Till mins hör att amerikansk cocker spaniel egentligen inte alls ska klippas ner, men....

Nu hade hon liksom fått nog - fått nog av att sopa och dammsuga och sopa och dammsuga och sopa och.... Ja ni förstår nog.

Vi har haft extra-smutsigt på våra gångvägar i sisådär 1.5 år nämligen. Först förra "vintern" med en massa antihalksand, sedan förra våren o sommaren när de grävde JÄTTEstora gropar för att laga vattenrör överallt på våra gångvägar, efter det den superblöta hösten och så en ny "vinter" med en massa ny antihalksand.

Och vem tror ni får ta konsekvenserna? 
Inte nog med att matten ägnar en massa tid åt extra sopning och sådant (även om hon, tack och lov, inte alls är pedantisk av sig - då hade jag väl åkt ut hel o hållen....) hon ägnar tid åt mig också! Det är ju visserligen bra, men det FINNS ju skojsigare sätt att umgås liksom....

Titta här får ni se hur jag blev!


Så här såg jag ut vid pass 12.30 i måndags.....
 

När vi sedan gick på promenad vid 15 såg jag ut så här!
"Fyrkant på fyra ben." muttrade matten. Fräckt!
 

På tisdagen fick jag bada..... Och så på onsdagen var det dags för vanlig trimning och "hyfsande"....
(Matten badar och trimmar aldrig samma dag numer. Inte sedan både Oskar och Kasper fåt s.k. "clipper burns", rätt äckliga fuktsår, när hon kanske klippt hund som inte varit alldeles, alldeles snustorr. Finns visst lite olika teorier om ifall det var anledningen, men matten tar inga chanser.)
 

"Sträck på dig! Du ser ut som världens knubbis ju!" sa hon här.
 

Langa hit en godis eller två då! Annars har jag faktiskt samarbetat alldeles väldigt nog för idag!
 

Jag är rätt söt, säger matten. Det har hon rätt i!
 

Som alla kollegor förstår har jag nu ett attans arbete att försöka få fason på pälsen igen..... Men ok - jag blir inte lika blöt och får nog inte med mig ens en tiondel så mycket sand och barr och löv och små pinnar och - ja, så'nt där ni vet - in. Klar fördel att matten och jag då kan ägna oss åt annat umgänge än på trimbord och att hon inte behöver sopa och dammsuga och sopa och.... stup i kvarten!

Allt gott!
Assar