M-rapport 1

Så!

Nu har vi först promenerat en bit och sedan suttit hela eftermiddagen och kvällen och diskuterat Assar fram och tillbaka. Ja, en del annat hundprat har det också blivit:)

Och naturligtvis har den lille "ängeln" visat sig från sin allra bästa sida...

Han och jag mötte M vid T-banan och naturligtvis hälsade han lika glatt och vänligt som han brukar göra. (Läs:slängde sig upp mot henne...) Vi gick en bit på en väg där Assar känner sig hemma, men där man också alltid möter andra hundar och människor. Gissa vem som plötsligt är hur lätt som helst att avleda...?

Jag gick faktiskt och funderade på vad M egentligen skulle tro - var detta verkligen en problemhund?!?

Vi kom hem, Jesper hälsade glatt och Assar fortsatte sitt välkomnande. Nu var det väl inte alldeles nödvändigt, men jag tog tag i handduken för tasstork. Tänkte att om inte annat så vore det kul att se om han reagerade annorlunda när det var någon mer med. Det gjorde han inte....

Så fick M i alla fall se hur han kan bli. Och faktiskt - när hon lite senare testade med en tass, lekte med honom, så agerade han mot henne! Inga häftiga utfall mot vare sig mig eller M, men fullt tillräckligt för att hon skulle se hur han faktiskt KAN hitta på.

Sedan har M frågat och jag försökt komma ihåg:) Och framför allt har jag försökt att finna ord som rätt beskriver Assar. Väldigt nyttigt, men inte alldeles enkelt.

Över huvudtaget så har jag funderat väldigt mycket den senaste veckan: Hur ställer jag krav? Hur genomdriver jag det jag bestämt? Med "krav" menar jag då sådana saker som jag vet att han redan kan, eller förstår att han lätt kan inse om han bara hejdar sig ett litet ögonblick.

Jag har kanske slarvat en del? Jag pratade med M bl.a. om en sådan sak som när vi tränar "Stanna. Stilla. Så går vi!". Assar kan det. Han kan det så bra att när han reser sig bara han anar en minsta andning av det där sista "SÅ går vi!", och jag har låtit det passera. Kanske är det så, att även om det fungerat med de andra jyckarna så går det inte med denne "kloking"?Kanske är det så att jag måste vara noggrannare med att i sådana lägen ta om från början?

En del i detta med att Assar lite tror sig kunna bestämma över vad han vill eller inte vill skulle kunna ligga i att han tror att det är HAN som styr en del i ett sådant skede. (Mina tankar efter vår diskussion, inget M sagt.)

Nu ska stackars M försöka få ihop något av allt vi pratat om för att förelägga sin handledare. Sedan ska vi vänta in dennes förslag, men under mellantiden föreslog M att vi ska ses för att starta lite mer organiserad "vardagslydnad". För om jag förstod saken rätt så föll hon ganska rejält för min lille galenpanna...

Och så är det ju med Assar, att väldigt många faller för honom! På väg för att möta henne träffade vi en bekant som fick höra vad vi skulle göra. "Men HAN? Han som är så trevlig och glad och gullig och söt och..." Ja... just han...

Jag är jätteglad att hon gillar honom för det underlättar ju mycket om hon också tycker att han är värd att jobba med:) Hon påpekade att han och jag faktiskt hunnit en bra bit på väg, att det hänt en del. Och tyckte sig se ett ganska bra samarbete oss emellan, att han tar kontakt och så. Till viss del har jag väl tänkt så också, men det känns mycket bra att någon annan, hundkunnig och en som inte känner oss sedan tidigare och därmed inte har några förutfattade meningar efter att ha sett Assar då och då fick se och göra en bedömning. Det är ju väldigt lätt att bli smått förtvivlad själv när det kommer bakslag då och då. Vare sig det gäller hundlivet eller annat så blir man ju lätt "insnöad" i sina egna tankar och sina egna slutsatser.

Det känns som om M och jag ska kunna fungera bra ihop. Hon är ju en väldans trevlig person alltså, det kan jag svära på direkt! Hon gillar ju Assar!:) Nu hörs vi via mailen och ses ev. i veckan för att jag ska få förslag på lite övningar och "tankenötter" för Assar.

Naturligtvis kommer fler rapporter vartefter! Och all fortsatt tumhållning (liksom ev. tips) är varmt välkommen!

Allt gott!
Eva